Några timmar.

Några timmar sen min ögonsten somnade in för alltid och det är klart att jag redan saknar honom. Men det känns på något sätt som att det är lättare nu, jag vet inte om det kanske var att man gick och väntade på att dagen skulle komma, som någon jävla bödel. En hemsk känsla, det finns ju inte i människans, vad ska man säga, värld att bestämma när någon ska dö. Som en bödel.. och det kändes jobbigt att veta och låtsas inför honom som att inget väntar. Att försöka inte att gråta inför honom när man mös med honom och tänkta att det här är sista gången jag klappar någon som varit en självklarhet i 11 nästan 12 år. Det var verkligen en jobbig känsla och upplevelse.

Men jag vet att min underbara ögonsten nu lever i en underbar värld utan problem och tvång. Men jag är säker på att han alltid kommer att finnas kvar runt oss i familjen.








Jag kommer alltid älska honom, så enkelt är det och jag kommer minnas honom med glädje som många andra.

Så le nu mina solstrålar!