Jag tycker synd om mig själv. Väldigt synd om mig själv just nu faktiskt.
För att min sambo som vart ledig idag inte städat ett skit när det ser ut som helvete här hemma, för att en gubbe född 38 inte klararde av att svara på ett sms, för att min energi och motivation är borta, för att jag gått upp minst 2 kg och för massa andra saker.

Men när jag sitter här och lyssnar på Tom Petty och inser att städa får jag göra själv, smset löser sig.. Viljan kommer och lika så motivationen, någon gång. Då väcks det en tanke och en känsla hos mig.

En tanke om att jag och många andra är så sjukt otacksamma för det vi har och det vi kan göra. Att oavsett hur många kilo jag går ner kommer jag aldrig vara nöjd, så varför inte nöja mig nu? Egentligen?

Känslan som väcks hos mig är skam. För jag vet så mycket bättre än det här, jag ska vara tacksam. Fan, jag har flyttat från alla mina vänner och från min familj medans andra är kvar i Hallstahammar. Jag tjänar mina pengar och jag kan snart åka på min resa. Det borde jag vara tacksam för.

Jag borde vara tacksam för att jag får chansen att uppleva underbara saker och ögonblick varje dag. Även om jag dagar som dessa inte ser dom, så vet jag att de lagras hos mig. Jag borde lära mig att uppskatta mer, att se mer. Vara mer närvarande och sluta tycka synd om mig själv.

Men det är lätt att säga vad man borde och inte. Svårare att leva så, att göra så..
Vi kan inte mer än att försöka, eller hur?
Så låt oss försöka, med hela vårt hjärta och hela vår själ. För mer än det, kan varken du eller jag.