my heart says no,

Idag är en riktigt bra dag.
Jag känner det i hela kroppen.
Hela själen.
Hela hjärtat.

Är det dags nu?
Jag tror det.

Liling, ibland är det bara så att det är vår tur.
Och då, då skiner vi starkare än alla andra. Även om det kanske är så att dom stunderna är korta och få.
Men ack vad vackra dom är.
Men framför allt, vi ser allt så mycket klarare. Inte sant?
Glöm aldrig att jag älskar dig och att jag är dig evigt tacksam för så mycket!


Otroligt mycket kärlek idag faktiskt.

go over anything,

Känns som det enda jag gör är att jobba. Hela tiden. Men riktigt så är det inte.
Men vad jag har lärt mig så lönar sig hårt arbete. Så det är bara att vänta tills det lönar sig.

Mycket nytt som händer nu. Nya sambos i kollektivet. MK och Per har flyttat in.
Jag har bytt rum. Bor nu inte längre i min skolåda.Utan lite mer i en luftig vindsvåning.
Vi har fått Tv igen, så jag är lycklig. Ja, små saker som gör livet lite roligare.
Det nya kollektivet känns bättre än någonsin. Jag vet och framför allt så tror jag att det kommer bli grymt. Alldeles underbart kommer det bli. Det är jag säker på egentligen.


Men nu mina kära, ska jag tvätta av mig min arbetsdag.
Sen ska jag och Per hem till Lisa och hänga.
Det är ju underbart.



Kärlek.

I´m ready,

Oavsett vad, det skiftar gång från gång.
Dag till dag.
Stund till stund.

Men i det långa loppet.
I längden så att säga.
Så är jag glad att jag har dig.
För i grunden så vet jag att du bryr dig.
Jag glömmer bara bort det ibland.


Du är så fin min vän.

your my wonderwall,

Lyckan som uppstår när man kommer hem till ett tomt Kollektiv och man har planerat att ha Afterwork med sig själv.
Detta innebär att jag kan sitta här i trosor och linne, dricka vin och lyssna på min musik.

Jag har haft en riktig tung dag.. så lyckan som uppstod när jag fick kasta av mig byxorna och sätta mig framför dator och vara själv. Helt själv!
Men efter jobbet så gick jag ner till Odden och köpte lite stuff till morgondagens Rock-Fest. Läppstift, Lösögonfransar och halsband. Ni får se kort sen. Hell yeah! Tror det kan bli snyggt detta.

Jag ska snart städa lite tror jag. Kanske..
Har märkt att tvätten inte tvättar sig själv. Eller sängen bäddar om sig själv. Tacka vet jag mamma och Leivo!
Meeen, näe. Nu måste jag göra sånt själv. Och jag är alldeles för dålig på det alltså. Fuck!

Do you got a minute,

Okej, från det ena till det andra. Känner helt plötsligt att min blogg borde bli mer "vardaglig".. En gång i tiden, innan "djupa jag" fanns, så var min blogg och mina inlägg så sjukt vardagliga. Typ..

"Är i skolan. Borde göra massa saker. Men jag dricker kaffe och röker istället."'

Nu är det mer..

"Jag lever. Utan er finns jag inte. Jag är så djup blablabaa"

En mix utav detta och vips det blir kul för er!

Så, om det är så här att jobba kommer jag inte orka jobba typ 40 år till.
Oh my, min fötter. Mina händer. Gash!
Me att snitta 9-10 h om dagen är pengar och pengar är bra.

Postivit tänkande ger positiv respons, ikke sant? Sååå.. i september är det jag som har cash.
Nu, ska jag tvätta och efter det ska jag dricka ett glas vin med Gunnar. Så det så.

Broken like a promise,

Om du inte vill läsa massa självömkande skit. Massa egentligen värdelösa tankar i negativa spår. Sluta läs nu.
Det är ditt val, så inget gnäll heller. ok?

Jag har insett att man inte alltid kan tro att folk är som man hoppats. Att folk inte ser saker likadant som du. När det kommer till respekt, moral och vad som är rätt och fel. Du kan inte räkna med att, eftersom du själv snäll och kravlös. Att andra inte ställer konstiga krav, beter sig konstigt eller visar sig att vara en person som inte alls ser på det som du själv gör.
Men what goes around comes around. helt säkert!

Det enda man kan göra, eller ja, du och jag. Är bara att försätta att hoppas att människor kanske någongång gör samma fina sak för dig som du gör för dom.
Jag ska helt enkelt sluta att köpa öl till folk, spontant presenter, städa deras rum, skicka fina sms bara för att och låta dom smått leva på mig i bland. För vad får jag tillbaka?

Köper någon utav dom öl till mig? Spontant presenter?
Nej. Ja, buhu vad jobbigt för mig. Näe, det är inte så jobbigt. Det är bara det att jag räknar med att få något tillbaka.
Vad som helst. En kram, ett tack. En öl. Ja, inte vet jag.

Jag räknar kanske med att andra känner samma kärlek för mig som jag gör för dom. Att dom ibland känner att dom behöver visa att dom faktiskt älskar mig. Att dom vill visa mig att dom finns där för mig. Att påminna mig om att dom tycker om mig. Så som jag försöker göra för dom?
Men vem är jag att räkna med det.. vem tror jag att jag är egentligen.

Självklart finns det vissa, som lägger upp fina medelande på min logg på FB. Skickar fina sms, ringer mig bara sådär, ger mig en liten sak. Bjuder mig på kaffe, vin och paj. Ja, som ger mig saker utan att "räkna" med att få nå tillbaka. Ja, dom gör det villkorslöst. Så som jag i grunden också gör. Men när det gått så långt att jag inte känner mig uppskattad, sedd eller hörd. Bortglömd.
Så slutar det väl kanske att vara villkorslöst. Nej.. för det är så jag VILL att det ska vara. Så därför är det bättre att jag slutar.

Slutar göra allt dessa till de som inte gör något sånt för mig.
Som inte vill visa, påminna eller berätta för mig..

Ja, ni som läser detta och kanske ev känner er träffade. Jag är trött, sliten och uppgiven.
Det är inte så jävla kul att alltid ge utan att få nå tillbaka.
Alltid stoppa ved i elden utan att få hjälp.

Men till ni som ger mig bekräftelse på att ni finns för mig, tycker om och älskar mig.
Er skulle jag vilja plocka ner alla himlens stjärnor och ge.
Er ska jag fortsätta göra spontan saker för, ge er allt jag kan. För det ni gör för mig..
såsom ett simpelt blogg inlägg, en kväll med paj och vin, ett spontan sms eller samtal. Ja, ett logginlägg med för den delen.
Det är de som får mig att inse att jag har faktiskt vänner som är så otroligt fina och att ni uppskattar mig och allt jag försöker göra.

Lägg och ge energi på det/de som lägger och ger dig energi.
Ja, så gör vi.

where I go,

jag lever.
jag finns.
jag andas och jag ser.

det räcker.

bara håll om mig,

jag älskar att se dom må bra. jag älskar att se dom skratta, jag älskar att se dom le.
jag älskar att se dom gråta, jag älskar att dom vill ha min hjälp. jag älskar att dom älskar mig.

men vad kan jag göra för att få dom att förstå att jag älskar dom?
hur ska jag få dom att förstå att jag vill ge dom allt, hur ska jag få dom att förstå att jag aldrig går?

hur ska jag kunna säga att det känns som dom glömt mig.
som att jag inte längre räknas?

hur kan jag tveka och tvivla. när jag vet att dom älskar mig.
borde inte det räcka? vad kan jag kräva?

men oavsett, så älskar jag dom villkorslöst, alltid och oavsett.
jag älskar dom.
jag förlåter dom och jag glömmer.

för dom, min vänner, är det vackraste människorna på denna jord.
utan dom är jag ingenting.

som i en film,

Utan att veta varför så tvivlar jag. Tvivlar på mig själv. Vad som är rätt och fel, varför jag gör si eller så.
Varför jag står här och stampar. Inte gör ett riktigt försök. Någonsin.

Jag tror bara att jag skulle behöva komma bort från allt. En liten snabbis.
En vecka, en weekend. Uppleva nytt, se nytt och göra nytt. Värme och sol.
Bara vara, bara andas. Utan alla tvång och måsten. Bara leva i sekunden.

Eller få lite nytt in i mitt liv. Undra om jag ska färga håret.
Eller byta rum, nya rutiner. Jag vet inte jag.

Men jag provar att åka till Jönköping och ser vad det ger mig.
Troligtvis absolut skitmycket.
Mer än jag anar.

jag går brevid dig.

Känslan av att vara hemma är ju helt sjuk. Jag tycker nästan bara att det är jobbigt.
För jag inser bara hur otroligt mycket jag saknar alla. Hur mycket jag saknar att ha alla ett telefonsamtal bort.

Jag inser hur fina mina vänner är och framför allt min familj.
Vad vore jag utan er?
Ingenting.


Jag älskar er.

smile with your heart,

Jag ska åka båt. Så det så!