männsikor.

Jag har sett så många olika människor. Varför lägger vi aldrig märke till vad vi ser? Varför låter vi allt bara passera.

Jag har sett människor som levt helt helt "vanligt" liv, men mått så dåligt ändå.
Jag har sett människor som levt ett liv som en dag är helt borta och allt bara går sönder.
Jag har sett människor som kallar mig saker som hora men är så svaga att dom inte kan stå för det och se mig i ögonen.
Jag har sett människor som en gång sagt att dom älskat mig men sen ändå huggit mig i ryggen.
Jag har sett människor som lämnat mig för att sen komma tillbaka.
Jag har sett människor som jag har sett upp till bli knarkare.
Jag har sett människor vars liv jag aldrig skulle klara av att leva.
Jag har sett människor bli överraskade och förvånad över vem jag är.
Jag har sett människor..


jag har sett. Men jag har ändå sett så lite.
Men har jag någon gång försökt förstå? jag vet att jag har gjort allt i min värld att försöka förstå. Om jag tänker efter hur bra känner jag mina vänner? Hur kommer livet bli för vissa personer som jag redan är orolig för?
Men det som är jobbigast av allt är vilket stöd är jag och har jag varit. vilket stöd kommer jag att vara?
Jag tänker lägga märke mer och försöka bry mig och stötta alla mer.



Klockan är 02.49 och börjar seriöst undra vad det är som händer med mig!
Jag hatar dom här tankeställarna som kommer ibland. Fan!













Vem är jag?