Du, jag, ni &vi?

Nu tänker jag skriva av mig.. behöver det.

Jag vet verkligen inte vad det är för punkter du trycker på, men du får mig att gråta över saker som jag trodde jag skulle klara utan en tår. Som t.ex Mikaelas flytt..
Jag vet inte vad det är du gör som får mig att känna mig så unik efteråt och hur jag känner att jag kommer klara det här. Hur du får mig att välja rätt väg och göra rätt val. Du får fram det bästa av mig, Tack.
Tack, Liling!

Jag känner att jag behöver det här med att engagera mig mer i kyrkan. För det får mig att hitta tillbaka till mig själv, eller kommer hjälpa mig. Jag är på väg det kommer.. förr eller senare. Men dom gångerna verkligeheten, samvetet, känslorna och tankarna hinner ikapp. När brytpunkten är nära så vet man inte vart man ska ta vägen, vad man ska göra eller vem man ska vända sig till. Hur gör man då för att få stopp på dom tankarna som kommer och mörkret som lägger sig över ens sinne och hjärna. Jag har satt stopp för det nu, jag tänker inte och jag vill inte alls falla ner. Jag tänker inte göra det, jag vill verkligen inte. Inte igen!
Men en sak är helt säker att utav svackorna i våra liv lär vi helt klart oss nånting utav dom och blir starkare individer.
Men även om allt verkligen känns helt åt skogen och allt är verkligen meninglöst, så kommer punkten när allt vänder och går mot det ljusa. Någon förr eller senare så kommer det att vända. För till slut har man nått det djupaste i hålet, man han nått botten och då går det inte att göra nånting annat än att ta sig i kragen och jobba sig uppåt..

Jag lovar alla som kallar mig sin vän och som jag själv anser är mina vänner. Att jag ska verkligen hjälpa er upp.. jag ska lyfta upp er så mycket jag orkar och kan.

För jag vet känslan själv. Ni ska veta:

You never walk alone.

Jag ler, jag är glad. Jag försöker sprida glädje, Jag gör så gott jag kan. Men ibalnd känns det som om jag inte tjänar något på det. Jag ger folk en bild av mig själv, jag försöker få folk att skapa en positiv bild. Men det verkar inte som att det lönar sig, ibland. Speciellt när känslan av ensamhet dominerar. Vilket den gör..
Jag önksar att jag kunde få saker jag gjort, val jag gjort och vägar jag tagit i mitt liv ogjort. Så folk inte skulle döma mig för dom misstag som finns i min historia.
Jag önskar att folk kunde ändra bilden och åsikten om mig.
Jag vill ha mycket ogjort, men utan allt som finns i min historia skulle jag aldrig vara den jag är idag. Jag är bra precis som jag är, ibland iallafall.. hoppas jag









önskar jag.


/s.