Ibland, titt som tätt, känner jag att jag behöver en knuff i ryggen. Så jag vaknar och inser saker. Som t.ex. på jobbet.. jag fick en knuff av att ev bli själv här i lägenheten och då insåg jag att jag måste kämpa mer nu för att kunna vara kvar.
Jag behöver ibland en knuff som får mig att inse att jag kan och att jag mycket väl klarar av saker. Eftersom jag lätt snöar in mig på att jag inte kan osv.
När det gäller detta har jag alltid en person som knuffar mig i ryggen varje gång det behövs. Över alla hinder.
Liling heter denna människa. Jag tycker otroligt synd om dem som inte har sin "Liling", eller en person som gör lika mycket för dem om hon gör för mig. För varje gång en knuff behövs så finns den där, oavsett vad..
Just i detta ögonblick så saknar jag dessa knuffar väldigt mycket och jag saknar henne väldigt mycket.
62 mil är inte långt om man jämför med andra saker. Men idag och just nu är 62 mil alldeles för långt för att vara okej.
Jag har inte alltid vetat om jag har saknat någon. Jag tror faktiskt att jag aldrig har gjort det.
Men nu, när jag flyttat, så saknar jag flera personer som faktiskt betyder mer för mig än jag anat.
Saknad gör ont. Så sjukt ont och just idag tror jag att denna känsla kommer att döda mig.
Sakta kväva mig inifrån eller något..
En knuff är vad jag behöver.
Om inte en kram.
Eller Liling.
Love!
/ S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar