Jag har aldrig träffat någon som haft så få krav på livet, men ändå så många på samma gång. Så lätt men ändå så svår.
Att inte veta vad man vill, men ändå kräva det utav andra. Jag har aldrig heller träffat någon som tro sig veta vad jag tycker eller tänker så ofta som du.
Jag vet att jag går miste om en väldigt fin människa, någon som skulle kunna ge mig väldigt mycket. Men jag klarar inte av folk som ser allt svart eller vitt, antigen eller hela tiden. Det fungerar inte för mig och jag kvävs.
Men det är fortfarande du som väljer att vända ryggen och gå.
Inte jag, det är du som ser allt svart eller vitt. Så jag tror att just nu är det du som förlorar och faktiskt går miste om mig och inte tvärt om.
Men vad ska jag göra? Vad vill du att jag ska göra.
Du som alltid sagt att sanningen ska fram oavsett och nu klarar du inte av att möta det.
Du klarar inte av att vara i en gråzon och bort se från dig själv.
Det handlar inte bara om dig i detta. Jag finns faktiskt också.
Men jag vet att du tror att jag inte känner nå, att jag går vidare som om ingenting.
Återigen, du har fel. Du vet inte alls faktiskt.. pga av din syn på saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar