Livet har alltid sina upp och ner gångar. Det vet man ju vid det här laget liksom.
Men jag slutar aldrig förvånas över mitt egna sinne. Hur jag helt plötsligt kan göra eller tänka på saker som jag inte gjort på flera år.
Hur min själ helt plötsligt kan börja värka av en sorg som är så avlägsen. Som jag trott att jag kommit över. Glömt. Begravt.
Hur mitt hjärta helt plötsligt kan säga mot min hjärna och min vilja. Och allt sunt förnuft.
Vissa sår kommer aldrig att läka. Det vet jag. Men jag vet att jag kan lära mig att leva med dessa sår. Använda mig utav smärtan för att bli starkare. Bli mer förnuftig.
Men för att komma upp måste man först ligga ner en stund.
Det handlar bara om att ta det steg för steg.
Dag för dag.
Det har jag gjort hittills och det har funkar.
Så varför inte fortsätta så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar