Ur balans,

Jag är 22 år. Jag har inte den blekaste vad jag ska göra med mitt liv.
Känner mig rätt trött på att söka jobb och få mig själv att framstå som typ världens bästa människa.
För inte fan är jag det. Jag är ju faktiskt rätt cynisk, ironisk och bitter ibland.
Men inte fan kan man skriva det. Kolla själva:

" Hej!

Här har ni en lite små mullig tjej på 22 år.
Jag är rätt lat, cynisk och ibland blir jag rätt trött på folk och då kan man genast se likheter mellan mig och en dräktig lejonhona. Jag tycker om att sova, vilket gör att jag ibland ger blanka fan i att klockan ringer.
Jag gillar att bara dricka kaffe och röka ett x antal cigg.. Så luktar oftast som en påse hundbajs. "

osv osv osv.

Det funkar ju inte direkt. Chansen att jag får ett jobb då, är ju ungefär lika stor som att jag skulle komma i ett par jeans i strl. 28. Men vafan. Jag antar ju att de andra ca 1000 personerna inte är så jävla fläck fria dom heller..

Nu kanske vissa av er små duvor tänker; Börja plugga då din dumme fan!
Jo, sörru.. den tanken har även slagit lilla mig. Men att välja utbildning i ett hav av alternativ blir rätt svårt när man inte ens kan välja mellan kebbabrulle eller pizza när man ska beställa mat.

Och tidigare har jag ju velat bli vampyr.
Självklart ska ju min "maker" vara Eric i TB. Men det känns ju rätt omöjligt av någon skum anledning.

Eller biker-wife, då till Jax of course. Men den jäveln är ju upptagen. Såatteee..

Eller en Transformers. Men eftersom jag varken är en bil eller speciellt lång så tror jag att jag inte har det som krävs för att bli Optimus Prime.

Så jag fortsätter att inte bidra ett smack till samhället. Jag sitter här hemma i soffan, tappar stilen och går runt i pyjamas hela dagarna. Så småningom tänker jag tappa hygienen också. Bli lite för-softad, ett eget ord jag hittat på.

Tack och hej leverpastej!