World tour,

Jag vet inte med er andra kvinnliga varelser.. Men när den där värken i nedre delen av magen slår till 1 gång i månaden. Då är jag kabalbel till det mesta. 

Ena stunden skulle jag kunna kasta en handgranat i ansiktet på den som stör mig eller inte gör som jag säger. Alltså Dante. 

Andra stunden tycker jag så satans jävla synd om mig själv att jag är villig att äta upp min ena arm för att för att få lite medlidande. Och får jag inte det, återgår jag till ovanstående humör. 

Jag skulle verkligen inte vilja möta mig själv en dag som denna. Jag skulle vara livrädd. Frukta för min säkerhet. Och framför allt skulle jag göra allt som fanns i min makt för att få mig själv att förstå att jag förstår! Mitt egna ord skulle vara min lag. Men i detta helvete så finns det någon anledning som gör att Dante inte fattar detta.. Vilket ena stunden är helt ok. Och andra vill jag bara kasta ner honom hos tigrarna på fångarna på fortet. Eller upp till fadder farah och se till att han fick en gåta som han aldrig någonsin skulle kunna knäcka.  

Men denna gång har älskade Dante spelat sina kort rätt. Så än så länge har jag varken skrikit eller ful-grinat en enda gång! 

På tal om ful-grinat så har jag idag köpt träningskort.. Fortsättning följer på detta projekt. 

Jag har nämligen lagt min löpning på hyllan. Eller jag har nog inte ens rätt att kalla det "min löpning", för jag har sprungit 1 gång för någon vecka sen. Och det var inte en vacker syn. Skulle kunna dra en jämförelse med en bäbisflodhäst som försöker springa på två ben. Ja, ni förstår på ett ungefär så hur jag såg ut. 

Nu ska jag fortsätta ligga i soffan och tycka synd om mig själv och fräsa som en katt. Heipa!