Åter och åter.

Åter igen ett blogg inlägg med klagande ord och en prägel av att jag tycker synd om mig själv hela tiden. Skriver och genomtänkt utav den bittra sidan utav mig. Den bittra Stina, tänk det framför dig. Säg det tyst för dig själv.. jag tycker att det klingar falskt men ack jag kan ha fel. Jag sitter här med massa falska förhoppningar i magen som du gav mig. En känsla av att det kunde bli något speciellt, men nu. Nu är du verkligen borta. Känslan av oro dyker upp och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill veta vart du och varför du inte kom tillbaka. Menade du det du sa eller var det bara nånting du tyckte passade in för stunden?

Du har inte en aning, inte en aning.
Att jag tänker på dig precis just nu.


Solen lyser och jag är på väg ut. Ut för att spela boll med mina vänner. Vilket har blivit lite utav en tradition så här på våren. Snart står sommaren vid dörren och vad ska jag göra med mitt liv denna sommar? Åter igen en ångest för framtiden. Ångest för att jag kanske kommer bli besviken för att ingen av mina planer inför sommaren kommer gå i verket. Jag vill, jag vet att jag kan men kommer jag? ingen som vet.

Nu ska jag gå ut och träffa mina underbara vänner och sitta i vår solen och röka ihjäl mig. En kaffe kopp på det hade varit underbart. Jag hoppas att dom kommer få mig på bättre humör.. men åter igen kanske en besvikelse. Jag ska sluta hoppas.


Over and out för det Bittra Stina.



L!