En lättnad. Det är vad jag känner idag.
Det där jävla pannbandet som vart borta.. som är Lisas, är nu återfunnet och jag kan gå tillbaka till att vara vän helhjärtat. Utan ångest och skam.
Fan, det har vart hemskt i över en månad.
När jag flyttade från kollektivet så visste jag exakt var det låg.. och när jag gick tillbaka för att hämta de sista små sakerna och bland annat detta pannband. Hittade jag allt, utom om det. Detta pannband är speciellt för Lisa och jag fick knappt låna det, jo, men aa.. och jag lånade det iallfall 1 gång. La det i hallen för att komma ihåg det nån av det x antal kaffe, vin och skitsnack stunder som upstod efter jag lånade det. Men ack nej.
Så det var borta. Jag vågade inte säga nått..
Var helt förstörd. Grät inför mamma när jag berättade för att jag visste (trodde) att Lisa skulle klicka helt. Säga upp vänskapen, bli nå sjukt besviken and so on.
Så ringde jag nu och berätta hur jag har känt osv.
Och hon skrattar och säger att jag är dum. Att det inte var hela världen ifall det var borta.
Jag har liksom vart redo att leta upp en bild med detta pannband på. Rita av trycket och trycka ett nytt åt henne. Letat på Blocket, Ebay, Tradera.
Vilken sjuk lättnad.
Så, vad har vi lärt oss?
Ta tjuren vid hornen direkt.. ja.
Och nu fick jag ett samtal om att det stod ett blomsterbud nere och väntade på mig.
Mamma och Pappa skickade en blomma till mig nu när allt är så tungt.
Och jag bröt precis ihop helt.
Det kan vara bland det finaste någonsin gjort för mig.
Så mycket som jag älskar dom.
1 kommentar:
du är en sån tönt min lilla stina. haha. och du är värd så mycket mer än en bandana! puss lisa
Skicka en kommentar